Årets resa till Masters VM CX i Mol, Belgien var sjätte raka för oss. Första året var Carina åskådare men har sedan dess  deltagit. Så själva researrangemangen går numera på ren rutin. Tävlingen går på lördagen. Vi åker ned under torsdagen och installerar oss i en stuga på campingen vid banan. Fredagen ägnas åt träning och förberedelser och sen är det bara att åka på lördagen.

Förberedelserna hemma har däremot inte gått på rutin. Den hårda vintern har gjort att vi inte tävlat ordentligt på 1,5 mån före VM. Formtoppningen har fått genomföras utan avstämningar på tävlingsbanan. Desto skönare var det då att mötas av + 5 graders värme och sol när vi korsade gränsen till Holland. Lagom till vår ankomst hade snön försvunnit i Belgien ! Det var värt resan bara att få åka på normalt underlag igen.

Banan var som vanligt oförändrad men underlaget var i år helt perfekt. Fuktigt men inte halt. Banan packade sig efter hand och blev snabb och rytmisk. Sanden dominerar och var i år tung och blöt. Det blev djupa rännor på flera ställen som enda vettiga spårval. Men sammantaget har slingan aldrig varit bättre under vår tid.

Vi tränade flera timmar under fredagen i ren glädje över att kunna cykla på mjuk mark igen. Vi behärskade slingan fint efter att ha fått in känslan för sandåkning igen. Vi kör båda med 1 cm kortare styrstammar på cyklarna i år. Detta gjorde underverk på viktfördelningen i sanden. Speciellt Carina åkte klart bättre än normalt i sanden. Vi tog ett par extra varv på kvällen, innan det blev mörkt, för att bevaka spårutvecklingen på banan.

Vi bestämde oss för att träna ett par varv även på tävlingsmorgonen för att behålla den goda åkrytmen vi fått in, men också för att ha koll på spår och grepp. Man hade hotat med regn men detta uteblev och banan höll fint för alla åkare som tränat.

Carina visar upp vår fina landslagsdress från Kalas. Vi bor i stugorna som syns i bakgrunden. perfekt med 200 m till start.

Tävlingsdagen är lång i Mol. Damer, och de äldsta herrarna, startar före kl 10.00 och H 30 avslutar med start kl 15.15.

Samtliga damklasser var ca 50 % större i år. Det betydde ca 20 st åkare i D 30 resp D 40, och 7 st i D 50. Lägg sen till ca 20 st H 65 i samma startgrupp så börjar det bli trångt på banan. Man släpper dessa klasser med 1 min mellanrum.

D 30 klara för start. Ett par tjejer körde med Lightweighthjul för ca 30 tusen kr paret !

Dubbel världsmästare med uppbackning som ett proffs - Santiagne från Frankrike i D 40.

D50 spända i väntan på start.

D 50 fick samtliga plats i första led så startlottningen betydde inget här. Man skulle bara åka 3 varv (20 min). Startproceduren var typiskt belgisk. Plötsligt ljöd visselpipan och Carina var inte beredd utan kom iväg sist. Men hon satte in en stöt i en trixig sandfålla och gick upp på 5:e plats direkt. Några 100 m senare så passerade hon 4:an i bara farten. Tre tjejer hade dock försvunnit i fjärran.  Det var två amerikanskor och en fransyska. Mitt på varvet är banan smal och svår att köra om på. Här kom Carina ifatt de långsammare i klasserna före, och fick vänta på att komma förbi. Detta gav konkurrenterna chansen att komma ifatt igen. När hon gav sig ut på stranden för andra gången så sprang en fransyska om henne. Carina passerade henne igen på banans snabbare parti och var åter 4:a ut på sista varvet. Men nu kom plötsligt tjejen som legat 6:a igång och passerade både fransyskan och Carina. Fransyskan sprang åter igen om Carina i sanden men hon var ganska säker på att kunna ta henne igen före mål. Men detta satte en av de äldre herrarna stopp för, när han åkte om så snävt att han tog framhjulet för henne. När hon kom igång igen var det för sent att komma ifatt fransyskan. Det blev alltså till slut 6:e plats med smak på mer. Fartmässigt var hon klart på fjärde plats men hade oflyt vid flera avgörande moment.

Sand så långt ögat når !

Carina har precis blivit omsprungen av fransyskan före henne.

Denna sandgrop var full av djupa spår som fällde folk kors och tvärs. Carina åkte klockrent här varje varv.

Helt slut efter ett hektiskt lopp.

H 50 var som vanligt ca 50 åkare som väntade på upprop till start. Vårt lopp gick över fem varv (30 min). Jag blev uppropad som näst sista åkare. Märkligt att man kan hamna i sista led 5 år i rad…

Hade det inte varit för våra nya Kalas-kläder så kunde denna bild varit tagen när som helst senaste 5 åren. Sist ut varje år - undrar hur lottningen går till ?

I år var jag dock mentalt förberedd på detta och lät det inte stressa mig. Jag kände inte att jag hade mycket att hämta ändå, som en av de äldsta i klassen. Nästa år kör jag ju i H 55. Jag vet numera av erfarenhet att det inte går att komma fram på startrakan som är omgärdad av kravallstaket. Först när banan svänger ut på stranden efter 500 m breddar det upp och man kan attackera. I starten springer samtliga sandsträckan  och man får vänta på sin tur att beträda stranden. Jag avancerade på yttern men det går inte att springa så mycket fortare än andra i sand. Uppe på cykeln igen längs vattnet tog jag ytterligare några och så höll det på fram till depån halvvägs ut på varvet. Här fick jag rapport om en placering mellan 25-30 så en del av jobbet var gjort. Jag aktade mig noga för att göra dumdristiga omkörningar första varvet, vis av krascherna ifjor, utan bidade min tid. Andra gången jag passerade depån var jag bara uppe på 23:e och det såg mörkt ut. Dessutom låg jag bakom en stor grupp åkare som åkte halvfort och effektivt höll mig bakom sig. Jag insåg att jag måste ta samtliga på långa startrakan om inte tiden skulle rinna ut. När de började titta på varann ut på rakan, för att slippa dra i vinden, så åkte jag i en lång båge om dem och gav allt vad benen hade. Endast två man kunde följa mitt hjul medan resten släppte. De två på mitt hjul gick om igen in i starkurvan men hakade sen ihop ut i sanden så jag passerade dem lätt igen. Nu hade jag tre varv kvar att åka upp mig på från ca 17:e plats. Jag hade fint flyt och bra ben så jag bara flög förbi åkare efter åkare. Tillbaks vid depån skrek Carina att jag nu var 13:e man. Jag hade tagit 10 man på mindre än ett varv och kände mig oerhört stark.

Banans enda "backe", en liten kant upp från stranden med rötter kors och tvärs. 

Jag kände att jag åkte fortare än jag brukar här nere. Hittills har jag lätt åkt upp mig till ca 10-15 plats, men sen har de omåkta börjat haka på mitt hjul, för att sedan attackera igen på slutvarvet när jag bränt mitt krut. I år var det ingen som kunde haka på utan jag kunde koncentrera mig på att nå nästa konkurrent framför.

Så här platt är det i Mol !

Varv tre och fyra åkte jag väl så snabbt som täten, och var 8:a ut på sista varvet. Nu kunde jag bara se en konkurrent framför mig och han tog jag utan problem. Förvånad rullade jag i mål som 7:a efter att ha startat i sista led. Klart bättre än väntat. Detta var faktiskt min bästa placering hittills på CX-VM !

Jag hade, med Fredrik Ericssons hjälp, återigen prickat formtoppen perfekt. Dessutom åkte jag min bästa CX rent tekniskt denna säsong. Men så var det också första gången sen MTB-VM jag varit ordentligt tränad.

Nästa år blir det som sagt H 55 på VM för min del. Den klassen har normalt ca 30 startande så här kommer inte starten att vara så avgörande. Jag har varit lite tveksam under hösten inför att fortsatta CX-satsningen men nu fick jag blodad tand igen !

Carina fick i år tyvärr känna av hur mycket tillfälligheterna avgör, på en lättåkt bana  med superkort tävlingstid .Men åkmässigt har hon tagit ett stort kliv framåt. Hennes stora problem är att hon endast får tävla mot sin egen åldersklass 1 gång per år – VM. Övriga tävlingar blir mest som träningspass då hon måste åka mot elittjejer både i Sverige och Danmark.

Resultat:

http://www.mtb-kalender.nl/nieuws2010/wk_masters_2010.htm

// Benny